2 sönd i Fastan 2010. Luk. 7: 36-50.

 

Jesus är den som kan förlåta synder, ja, han är den ende som kan det.

 

Kommer du ihåg när du grät senast? Kommer du också ihåg varför du grät? Det har flutit floder av tårar alltsedan syndafallets dag. Människor har gråtit vid sjuk- och dödsbäddar. Man har gråtit på grund av smärta. Man har gråtit av sorg och saknad. Ibland har man gråtit av rörelse och ibland också av glädje. Huruvida Adam och Eva grät glädjetårar före syndafallet vet jag inte, men efter syndafallet blev det sorgens tårar. Det är ställt utom allt tvivel.

I vår text idag möter vi en kvinna som gråter av en annan orsak. Hon gråter över sin synd. Det är inte så vanligt förekommande. De flesta människor vill inte erkänna sin synd och därför sörjer man inte heller över den. Där inte synden är ett bekymmer där sörjer man inte över den heller. Men låt oss återvända till farisén Simons hus och betrakta vad som händer där.

Jesus hade blivit inbjuden till måltid hos farisén Simon. Vi vet inte avsikten med inbjudan. Kanske var det ren nyfikenhet, eller kanske ville han ta del av den undervisning Jesus brukade förmedla, eller ville han i likhet med många andra fariséer helt enkelt samla bevis för att få något att anklaga Jesus för? Vi vet som sagt inte med säkerhet syftet med inbjudan men att döma av hur händelserna utvecklas efter hand så är det väl mest troligt att inbjudan inte hade någon särskilt god avsikt.

Jesus var inbjuden. Men en som absolut inte var bjuden var en kvinna med dåligt rykte i staden, en synderska. Hon hade en stämpel på sig om att vara en person som levde i yttre synd och laster. Den här kvinnan får veta att Jesus är gäst hos Simon och tar med sig en alabasterflaska med olja och går oombedd dit. Nu sker något mycket oväntat, ja, till och med pinsamt. Något pinigt, som ungdomarna säger nuförtiden. Kvinnan ställer sig bakom Jesus och gråter. Och inte nog med att hon gråter, hon låter tårarna falla på Jesus fötter och på så sätt tvättar hon dem. Sedan torkar hon Jesu fötter med sitt hår. Vilken underlig men också gripande och vacker handling. Därefter kysser hon hans fötter och smörjer sedan dem med olja från sin medhavda alabasterflaska.

Simon, som hade bjudit in Jesus, såg vad som hände och tänkte för sig själv: ”Oh, så vackert gjort!” Tänk att denna kvinna tycks ha fått ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Hon har kommit till insikt om sin situation och vänder sig nu med tro och förtröstan till Mästaren, världens Frälsare.” Nej, istället tänker han: ”Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för en slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska.” Det är typiska ord och tankar från en självrättfärdig och förträfflig person. Alltså, hade Jesus verkligen varit en profet, som det ryktades om att han skulle vara, så skulle han ha visat bort den här kvinnan. Han skulle ha kört henne på dörren och visat sitt missnöje och förakt för henne.

Jesus är den som inte behöver höra någon människa tala för att veta vad som rör sig inuti henne. Av sig själv visste han vad som var i människan, står det hos evangelisten Johannes (2:25). Han läser farisén Simon som en öppen bok. Nu vänder han sig till honom och säger: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Mästare, säg det.” – ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig fem hundra denarer, den andre femtio. Efter som de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” (Vi vet att en denar utgjorde ungefär lönen för ett normalt dagsverke på Jesu tid). Det var alltså betydande skulder de här båda gossarna hade dragit på sig. Nu är långivaren så god och barmhärtig så han efterskänker alltsammans. De blir skuldfria.

Simon tillfrågas av Jesus om vem av de här två som kommer att älska den här penningutlånaren mest. ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro” svarade Simon. Jesus sade: ”Du har rätt.” Sedan vände sig Jesus mot kvinnan Och sade till Simon: ”Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.”

Säger Jesus att den syndfulla kvinnan har fått förlåtelse för att hon har visat Jesus så stor kärlek? Är det hennes kärlek som ligger till grund för förlåtelsen? Nej, ingen kan vinna förlåtelse hos Gud genom gärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig, säger Paulus (Gal 2:16). Och Jesus säger klart och tydligt i vår text: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek.”

Simon då? Han visade ingen kärlek till Jesus. Varför inte? Var inte Jesus ”Guds Lamm som borttager världens synder” också för Simon? Var inte Jesus ”kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud” också för Simon? Jo, Men Simon behövde i likhet med de andra fariséerna ingen Frälsare. Han var sig själv nog. Han iakttog det yttre uppfyllandet av lagens krav och menade därmed att han var rättfärdig. Han behöver inte begråta sin synd. Därför älskar han lite eller ingenting.

Man behöver inte vara farisé för att handla som Simon. De allra, allra flesta uppträder likadant som han. Vår tids människor, och alla tiders människor för den delen, handlar likadant. Man behöver ingen Frälsare. Inte behöver majoriteten av ljungbyborna någon Frälsare. Det går ju bra ändå. Gud är väl kärlekens Gud, om han finns, och då tar han väl emot mig för den jag är. Inte har väl vi Ljungbybor några så svåra synder så de behöver ångras och begråtas.

Nu vänder sig Jesus till kvinnan och säger: ”Dina synder är förlåtna.” Vilka ljuvliga ord! Denna förkrossade och förgråtna kvinna får höra att Herrens förlåtelse vilar över henne.

Nu står det i vår text att de andra bordsgästerna frågade sig: ”Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?” Ja, det visste de inte. Hade de vetat det så hade de inte korsfäst härlighetens Herre. Men vi vet vem han är som förlåter synder. Du som lyssnar idag ska veta att Jesus är den som förlåter synder. Och han kan göra det därför att han själv har betalat priset för dina synder. Han har betalat lösen för dig. Han har gjort det på Golgata kors. Och han är densamme i går och i dag och i all evighet.

”Omvänd er och tro evangelium,” säger Jesus. Evangelium är det glada budskapet om syndernas förlåtelse för Jesu skull. Den som kommer till Jesus blir aldrig bortvisad. Nej, han vill att du ska komma till honom, precis som kvinnan i vår text. ”Kom, låt oss gå tillrätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra skall ni få äta landets goda” (Jes 1:18-19).

Så slutar Jesus med att säga till kvinnan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Den frälsande tron är tron på Jesus. Det är kvinnans tro på Jesus som är frälsande. Man kan ibland få höra människor säga att ”var och en blir salig på sin tro”. Man kan till och med hävda att det står så i Bibeln. Men det gör det inte. Det står: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst” (Apg 16:31). Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn (Apg 10:40). Jesus är föremålet, objektet, för vår tro. Den som tror på honom skall leva om han än dör. Amen.